Stenhammarsalen

(ark) Göteborgs Konserthus lilla scen där alla utom ett Chalmersspex haft premiär (se illustration sid 92-93). Vera har alltid haft sina premiärer på RunAn, och även Bob har börjat använda sig mer av den. I början av 60-talet var scenen inte alls så djup som nu och dessutom fanns det en sufflörlucka. Ridån var länge manuellt styrd. Inspicientassistenten kunde då dra upp eller ner ridån på allt mellan två sekunder och tvåhundra sekunder. Den sistnämnda noteringen gällde de fall, där insp.ass. nyss hade satt sig på muggen (när don Pedro spelades i Örebro besteg insp.ass. tronen redan före första akten, så där fick publiken avnjuta en ouverture - lamslagen tystnad - samma ouverture - spolljud från muggen o.s.v.).

Under godsintaget, fast i berget, gick något slags servicetunnel österut. Den kallades "katakomberna". Det påstods att flera bakblåsare, upptäckssugna och kanske något rusiga, hade gett sig in i virrvarret av ledningar och aldrig mer hörts av. Detta berättade vi gärna for fnissiga unga damer, som i ohederlig avsikt hade lurats in i katakomberna. Vår älsklingreplik var "Jäklar, lampan är sönder nu igen".