Bisseringar

(subst), omtag av spexlåt under föreställning pga "public demand". B ansågs från början vara ett otyg som störde spelrytmen och var inte alls lika vanligt förekommande som i dag, mycket beroende på den publiktyp man hade. Med tiden har man lärt sig att ganska säkert förutse vilka låtar som kommer att utsättas för repriskrav. För dessa repeteras ofta bissering så att aktörer och kapellmästare är införstådda med hur stor del av låten som skall tas om. Mer än ett omtag tilläts inte ursprungligen. Denna princip har övergivits till förmån för två omtag, biss och triss. Är publiken därefter fortfarande applåderande bjuds på en "fjärs" eller "fjärt", en ansats till ytterligare ett omtag med abrupt slut efter första ackordet (eller tidigare). Vissa låtar stämplas som icke b-vänliga och då hjälper det inte hart mär vilka medel publiken tar till (här kan de på sin höjd få en "fjärt". På senare tid har b. förändrats från att vara en ren repris till att bjuda på ny text till samma melodi, ny melodi/arr till samma text eller en helt ny låt. För att inte tråden skall tappas bör den på något sätt tråcklas in i den nya låten. Kårspexet har inte begränsningen med max två b. de fortsätter till dess att publiken fått nog, vilket kan resultera i tvåsiffrigt antal b. med följd att den röda tråden ibland kan tyckas ha blivit angripen av en kull lekfulla kattungar och rullat ut i byxan. I gengäld har Kårspexet betydligt färre fasta sångnummer i föreställningen.