Busktrick

(subst. betr. ledet "trick", se ChMa II 207) förändring eller tillägg i en föreställning, (oftast "busken", se busk) med avsikt att förvirra, underhålla eller poängtera svaga sidor i pjäsen.

Ett fåtal busktrick kan ibland upphöjas att ingå i den reguljära föreställningen. Företeelsen är belagd sedan spexets start och får anses vara en del av spexets natur. B fick i äldre tider en lite annorlunda innebörd än den vanliga. Att "buska till det" betydde att ta ut svängarna med nya varianter av tonfall och gester eller ge en replik en överraskande vändning och åstadkomma ett tillfälligt stilbrott, ofta av lätt grovkorning (men salongsfähig) natur. Här fanns en helig regel: publiken fick inte bli lidande utan skulle uppfatta busktricket som något kul, och om offret råkade ut för en blackout måste man alltid ha en räddningsplanka i beredskap. I allmänhet utförs b numera av ensemble, kommitté, detalj eller författeri. Uttrycket b har inte alltid funnits. Dock var det från begynnelsen allmänt godkänt att medelst improvisationer och småtrick försöka "ställa" medspelarna på sista föreställningen. Dessa var dock av måttliga proportioner och av en art som kunde förmodas även uppfattas roande av publiken. Det förtjänar att i det sammanhanget påpeka att denna endast till mindre del utgjordes av aktiva chalmerister och att medelåldern var förhållandevis hög - åtminstone från aktörernas åldersnivå sett.

Exempel på busktrick

I spexet Scheherazade förekom något som kunde kallas busktrick, fast det kallades Stora Knö- och Bångscenen. I andra akten förekom en scen som var både lång och tråkig. Om inte spexet varit så kort (det låg klart på gränsen att kunna kallas helkvällsföreställning) hade nog denna scen strukits. Man valde då att pigga upp den genom att låta tillgängliga människor (konserthusets vaktmästare, tjänstgörande Brandjohan, dagens bakblåsare etc) komma och gå över scenen görandes och bärandes förmodat komiska saker (publikreaktionerna pekade på att så var fallet). I all anspråkslöshet försökte man väl efterlikna de crazy trick som ymnigt förekom i den då så bejublade filmen Galopperande Flugan, som av många anses ha inneburit crazyhumorns födelse och som sedan skickligt exploaterades av Casinorevyn. Alla idéer var välkomna i Knö- och Bångscenen, men censur förekom av regissören - vidsyntheten var dock stor. Att uppmärksamheten fullständigt drogs från vad huvudaktörerna hade för sig var enbart en fördel. Scheherazade blev en afton särdeles kort. I första aktens mitt och och i dess slutrepliker förekom ett identiskt tvåreplikskifte mellan samma aktörer. Ridåhalaren, som misstänkte att han dröjt sig kvar i punschkällaren för länge, trodde att han var på väg att försumma sig och drog ridån med stor fart mitt i akten. Ingen kom sig för att göra något utan spexet blev den kvällen en halv akt kortare. Publiken märkte ingenting.

I Nebukadnesar (1964) drabbades konungen av ideliga svårmodsanfall, bl.a. i tredje akten. I normala fall skulle Mats-Ola skrika "Är den brinnande ugnen igång? Ta hit de tre heliga männen och släng in dem! Det börjar bli kyligt i palatset". Inspicienten försökte ställa honom genom att rulla in ett elektriskt värmeelement, men Mats-Ola fann snabbt ett passande Stagneliuscitat: "Och suckar, suckar äro elementen".

B var förstås vanligast under buskföreställningen, men några spex innehöll scener, där föredettingar, bakblåsare, ex- och inspextorer och annat löst folk kunde få hoppa in snart sagt i varje föreställning.

Richard III (1968) innehöll en scen där en rad tronpretendenter i tur och ordning (och i snabb följd) kröntes förgiftades och dog. Offren spelades av diverse inhoppare, som utförde otaliga busktrick. Två av dem kröntes, tacktalade, förgiftades och dog- allt i stereo. Fager-Gunnar kom in iförd säckig overall och när han hade fått kronan på sin hjässa knäppte han upp overallen och visade cykeltröjan med jubelropet "Äntligen Monark!" Även Eric (d.v.s. Rickard själv) fann sig: "Han fick visst punktering."