Kalas
(gastr) för k i Katarina II (1959) och Starke August (1960) kunde Gasquekällaren bara delvis disponeras. Lopphuset, som låg ungefär där biblioteket nu ligger, rymde bara ett trettiotal personer, men utnyttjades ändå. Lopphusets snålt tilltagna dimensioner blev särskilt uppenbara den kväll när man inträdde i kalaslokalen och fann att ett hörn upptogs av en livs levande ko plus två odalmän. Detta var ett av Hasse Blomstedts otaliga "trick". Mackorna tuggades medan djuret då och då producerade mockor i den för ändamålet ditlagda halmen. Doften orsakade en raffinerad smakbrytning. Den som till äventyrs har undrat över varför det är så ont om kor på dagens spexkalas vet nu varför.
Fr.o.m. Klodvig (1961) förfogades normalt över Gasquekällaren. För det mesta blev det kalas efter föreställningarna, men det var ingen regel. Det berodde mycket på spexets finansiella ställning.
Läget var kritiskt efter Don Pedro (1962), vars kalas var mycket roligare än föreställningarna. Hase Schiött som var nyvorden directeur för nästa spex, Charles II hade ett cashflow problem. Man hade varslat om strejk inom Systembolaget strax före spexpremiären, vilket påkallade snabba och omfattande inköp av livets nödtorft. Men, spexkassan var nästintill tom. Lån fran Kåren eller någon seriös bank var inte att tänka på och årets studielån var nästan forbrukade. Mats-Ola fann dock lösningen. Under en väl genomfestad natt övertygade han Pelle, som skulle spela Jeuns och var lycklig innehavare av välbärgade men hederliga foräldrar, om att han kunde skriva på en växel. Innan Pelle hade hunnit vakna hade Mats-Ola och Hasse diskonterat papperet och därmed var spexet på grön kvist. Alla problem var likväl inte ur världen. Systembolaget hade drabbats av en hamstringsvåg och infart en restriktion: bara en halvflaska per person och inköpstillfälle. Hasse organiserade en bilburen patrull med fem spexare, som turnerade bland Göteborgs systembutiker och köpte halvor. Efter ett tag nickade butikspersonalen igenkännande.
Födan var till att börja med tämligen enahanda: smörgåsar eller vid solennare tillställningar pyttåägg, alternativt rostbiff med potatissallad. Urvalet av måltidsdrycker begränsades till öl, Renat och Skåne - eller kranvatten for den som skulle tenta på morgonen. Fr.o.m. 1963 visade dock spexdirecteurerna större intresse för mat och dryck. Det började dyka upp sjömansbiffar, Svarta Vinbärs och andra läckerheter.
En del övertramp kunde förstås inte undvikas. Vid den traditionella sillunchen dagen efter premiären serverades 1965 consomme med rå äggula. Fundamentalistema vägrade förstås att intaga en sådan oren föda och dagens föreställning var nära att inställas p.g.a. ensemblestrejk. En i all hast uppbådad sillburk blev räddningen.
Kalasen genomfördes ungefär som nu, men mer improviserat. Föranmälningar krävdes bara vid premiärkalaset Antalet deltagare varierade mellan 20 och 100. Fruar, fästmör och frillor dök sporadiskt upp på lördagarna. Bakblåsare och inbjudna bekantingar, särskilt ur artistvärlden, förekom då och då. Vi sjöng snapsvisor (oftast vårdat), andra visor (ibland ovårdat), gycklade, minglade, dansade och bedrev en hämningslös jakt på kjoltyg.
I slutet av 50-talet var gycklen synnerligen improviserade. Förberedda program och presentationer kännetecknade bara finare spexkalas. Annars förekom ofta s.k. överfall, d.v.s. någon stackare tvingades framföra ett nummer som han inte alls var förberedd på. Under den första halvan av 60-talet fick gycklet en fastare form. Det fanns gott om bra nummer, så en gyckelledare kunde göra ett genomtänkt urval, vidtala lämpliga exekutörer och presentera numren i enlighet med en röd tråd, t.ex. "Kärleken genom tiderna" eller "Busar som vunnit våra hjärtan".
