Olof Skötkonung
| Chalmersspexet 1985 | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Olof Skötkonung | |||||
|
|||||
| Première | 13 april 1985 i Stenhammarsalen | ||||
| Finns på skivan | Olof Skötkonung Pärlor och flugor |
||||
| Finns i boken | Chalmersspex V | ||||
| Spexare | |||||
| Inspextor | Bob | ||||
| Directeur | Nylon | ||||
| Casseur | Birgit | ||||
| Festdirecteur | Skewa | ||||
| PR-chef | Grums | ||||
| Arkitekt | Johan | ||||
| Scenmästare | Åshel | ||||
| Ljusmästare | Blomman | ||||
| Sömmerskor | Maria & Ingegärd | ||||
| Producent | Harald | ||||
| Skivkommitté | Bäckis | ||||
| Författare | Styggen, Kasper, Åby & Clae$ | ||||
| Regisseur | Slaktarn | ||||
| Ensemble | Erik, Håkan, Janni, Jonasch, Klodvig, Micke, Pelje & Valle | ||||
| Orkester | Helge (Pianör), Kandelaber & Jan (1:a fiol), Biggan (2:a fiol), Annika (Viola), Erica (Cello), Knut (Kontrabas), Lunkan (Klarinett), Sonja (Klarinett), Bums (Fagott), Karin (Flöjt), Katastrofnisse (Trummor) | ||||
Karaktärer
Olof Skötkonung - Svearnas konung
Astrid av Mecklenburg - Olofs gemål och drottning
Sigrid Storråda - Änkedrottning och Olofs mor
Blot-Sven - Vikingahövding och Olofs förtrogne
Torgrim - Ärkepräst i Upsala
Ramne - Olofs historieskrivare och skald
S:t Sigfrid - Helig missionär
Unaman, Sunaman, & Vinaman - Sigfrids brorssöner, veliga missionärer
Wittmar - Skenhelig missionär
Tempelvärd - Tempelvärd
Scener
AKT I: Inne i templet Upsala, våren år 1001.
AKT II: Utanför templet i Upsala, hösten samma år.
AKT III: Inne i och utanför en missionsstation i Tivedskogen, hösten 1001
AKT IV: Vid Husaby källa tre dagar senare.
Historisk Bakgrund
OLOF SKÖTKONUNG Ett populärt turistmål i Västergötland är Husaby vid foten av Kinnekulle. Från E3:an (numera E20 red.anm.) avtecknar sig Husaby kyrkas karakteristiska torn över Västgötaslätten. Det är vid denna kyrka som Olof skötkonung enligt traditionen ligger begraven. Några få meter därifrån, strax nedanför glasskiosken, ligger Husaby källa. Turister som besöker källan brukar dricka en klunk av det friska mineralrika källvattnet. Det var vid den här anspråkslösa brunnen som den engelske biskopen Sigfrid döpte Olof Skötkonung. Därmed blev Olof Sveriges förste kristna kung.
Sverige var vid den här tiden, kring 1000-talet, uppdelat både geografiskt och politiskt i Svealand och Götaland. En naturlig avgränsning var skogarna i Tiveden och Kolmården. Enligt sägnen var det Olof Skötkonung som enade Svealand och Götaland politiskt och blev den förste kungen som härskade över båda dessa landsdelar.
Den religösa uppdelningen levde dock fortfarande kvar. Kristendomens införande gick långsamt och stötte på en hel del problem. Asatron var fortfarande mycket stark, särskilt i Svealand. Ansgars missionsverksamhet från 800-talet var i stort sett bortglömd. I Västergötland hade däremot den nya religionen gjort större framsteg. Vid 1000-talet fanns här fler kristna än hedningar.
Det var alltså ett mycket kontroversiellt beslut av Olof att låta döpa sig. När han dessutom försökte införa kristendomen blev det förmycket för upplänningarna. Olof fördrevs från Uppland och bodde resterande delen av sitt liv i Västergötland. Olof Skötkonung lär ha dött under vintern 1021-1022.
Hur Olof fick namnet Skötkonung är omtvistat och osäkert som brukligt är när det gäller tillnamn på gamla kungar. Sägnen säger att Olof fick namnet därför att han gav bort mark till kyrkan. "Skota" lär betyda ge bort.
En händelse som förknippas med Olof Skötkonung är då han blev uppläxad av Torkel Lagman, lagman vid tinget i Upsala. Bakgrunden var att Olof vägrade försona sig med den norske kungen Olav Haraldsson. Allmogen ville ha fred med sin granne i väster och vid tinget höll Torkel ett bistert tal där han bland annat sade: "Så gjorde våra fäder före oss. De vräkte fem kungar i en källa på Mula ting därför att de förhävt sig såsom du mot oss". Detta ledde till att Olof var tvungen att ändra åsikt om Norge.
Händelsen finns avbildad på en fresk i riksdagshuset som en symbol för gammal svensk bondedemokrati.
Om Olof i övrigt kan sägas att hans far var den svenske kungen Erik Segersäll. Hans mor var den sägenomspunna Sigrid Storråda. Det finns inga säkra belägg för att Sigrid verkligen existerat. Olof var ävenden förste svenske konungen som lät prägla mynt.
Ja, och så det där med slaget vid Svolder, naturligtvis...
SLAGET VID SVOLDER
En mycket entusiastisk guide från orten står vid stranden och berättar med stora, yviga gester: -Där borta, där vid skären, som ni ser, det var där de stod och lurade, svearna, danerna och Eirik Jarl. Ni ver den där norske kungen Olav Tryggvason. Han hade infört kristendomen i sitt land, men det var inte alla i Norge som ville ha det så där.
Eirik, han var Jarl i Norge hos Olav, men han ville absolut inte gå med på den där nymodigheten med kristendom, så han flydde från landet tillsammans med en hel massa andra norrmän. De bildade en egen flotta med hjälp av sveakungen Olof Skötkonung och danernas Sven Tveskägg.
Ja, den där Tveskägg var inte heller så förtjust i Tryggvason, eller kanske var det så att hans fru Sigrid Storråda, hade en gås oplockad med honom. Ni vet, Storråda, hon skulle gifta sig med Tryggvason en gång, men han ville inte ha henne eftersom hon inte var kristen och inte heller ville bli det. Han kallade henne till och med för "hundhedning" och slog henne med en hanske i ansiktet. Det var mer än hon kunde tåla. Hon vlev arg och sade: "Detta Olav Tryggvason bliv din bane".
-Är inte Sigrid Storråda bara en sagofigur? Vad jag vet har inte historikerna kunnat bevisa att hon har existerat, säger den skeptiske turisten.
-Det är klart att hon har funnits lika mycket som min egen farmor funnits.
Efter det där med handsken for hon till Danmark och gifte sig med Sven Tveskägg. Sedan den dagen fick inte Sven Tveskägg en lugn stund för Sigrid. Hon ville att han skulle ge Olav betalt för det där med hundhedningen.
Olof Skötkonung å sin sida ville ha mer land från Norge, Halland och Bohuslän och en massa landskap i Norrland var norska på den tiden och det ville Olof ändra på. Ja, det passade bra då att de slog ihop sina påsar, Olof, Sven och Eirik, och klådde upp den där Tryggvason. De kom överens om att träffas här. De hade fått reda på att han var på väg till Vendel i ett ärende och då måste han passera här.
De låg där borta och lurade och till slut kom det en massa norska flytetyg. Olav ledde sin flotta från sitt skepp, Ormen Lange. Det var det största och ståtligaste skepp som byggts i Norden på den tiden.
-Men Olav borde väl ha sett flottan som låg här, om det är som du säger, säger den skeptiske turisten.
-Du har då aldrig varit ute på havet här. Om man kommer där bortifrån som Olav gjorde, så har man inte en chans att se om det ligger några och lurar här bakom.
Så såg de ett jättestort skepp komma och så sa de att det måste vara Ormen Lange. "Nej, det där är Ormen Korte", sade någon som visste.
Så kom det fler stora skepp. Till slut kom det ett mastodontstort skepp och när de såg det då tvekade de inte längre. "Det är Ormen Lange", sade de alla i en mun och så anföll de.
När Olav såg alla dessa skepp komma, tre hela flottor, sade han: "Vilka är det där?"
Man svarade honom att det var Sveakungen Olof Skötkonung med sin flotta. "Ha, Svearna är jag inte rädd för, de borde vara hemma och slicka sina blotgrytor istället", sade Olav. "Men vilka är de där?"
"Det är Sven Tveskägg och danerna."
"Honom rädes jag icke heller, men vilka är de där?"
"Det är Eirik Jarl och hans flotta."
"Det var illa, de är norrmän som vi, de har anledning att kämpa mot oss och vi kan vänta oss en hård strid", sade Olav och gjorde sig beredd att slåss.
Olav hade en duktig bågskytt, Erik Tambaskälver. Han stod och sköt hela tiden och missade nästan aldrig. Det var nog mycket tack vare honom som Olav kunde hålla ut så länge. Men så blev hans båge träffad och den brast med en smäll.
"Vad var det som sprang med en sådan klang?" frågade Olav.
"Norge ur dina händer konung", svarade Erik.
-Efter detta så gick det inte så bra för Olav och till slut hade hans fiender trängt honom tillbaka längst akterut på Ormen Lange. Då hoppade han i havet och sedan dess har ingen sett till honom mer. Alla trodde väl att han drunknade, men jag vet inte jag. Det finns en massa skär häromkring som historikerna inte vet något om.
-Det är väl inte ens säkert att det var här som slaget stod, säger den tvivlande turisten.
-Vad pratar du? Just där ute år 1000 kallt, så sant som jag står här. Dessa tvivlare. Tror du inte jag vet? Jag har bott här i hela mitt liv och hört de gamla berätta. Inga stadsbor ska komma och påstå att jag inte vet var slaget vid Svolder stod! Ni tror väl inte på någonting? Ni tror väl inte på spex heller, va?!!