Spexkalas
(även spexskiva, skiva eller enbart kalas) av organiserade s hölls före 1953 endast ett - premiärskivan. Skälet var enkelt - lokalbrist. Kårhuset fanns inte. Lopphuset var kårlokal, det var litet och kunde inte abonneras utom enstaka kvällar då den allmänna besöksfrekvensen var låg. Kårlokalen Origo på Gamla Chalmers var alldeles för liten för större tillställningar. Lopphuset var inte särskilt stort det heller, matsalen var ungefär hälften så stor som gasquekällaren.
Ett annat skäl till kalasbrist var svårigheten att ordna brännvin. För att skaffa sminkpunsch och övrig driftknaber insamlade inspicienten motböcker från vänligt sinnade personer som sparat en månadsranson åt oss (det blev ett ansenligt bibliotek), varvid konserthusets vaktmästare, Larsson, Abrahamsson och Lundskog, alltid var pålitliga bidragsgivare. Även konserthusdirektören Svenning bidrog stundom. Till premiärskivan kunde genom besök på Systembolagets huvudkontor på Stora Nygatan utverkas s.k. extra tilldelning, som vanligen endast utgick till femtioårsdagar, bröllop och begravningar och belöpte sig till 15 å 20 cl per person (förhandlingsbart!). En annan möjlighet, som dock nyttjades sparsamt av medicinetiska skäl, var att utvälja en spexare som för tillfället såg klen ut och skicka honom till kårläkare Munch af Rosenskiöld, vilken då skrev ut ett recept på en soffa (en dubbelback av trä, 50 st) starköl som stärkande medel. Starköl kunde annars inte köpas inom landets gränser.
Förutom premiärskivan förekom således inte kalas i större omfattning än att de kunde rymmas hemma hos någon kamrat eller i form av inbjudningar till fester hos vanliga människor där motprestationen var att tillhandahålla underhållning - begreppet gyckel var ännu inte myntat. Men många kvällar gick var och en hem till sig efter föreställningen.
Färdigställandet av kårhusets första etapp (den med Kyrkan) innebar en lokalrevolution på kalasfronten som riktigt blommade ut vid motbokens avskaffande 1955. Icke så att obegränsad tillgång gavs till den nya fina gasquekällaren och kafeet, men Lopphuset blev tillgängligt får i stort sett dagligt bruk - även som repetitionslokal, vilket varit lite problematiskt tidigare. Där samlades man efter föreställningarna, dock inte under sentida välregisserade former. Det var oftast öl och brännvin och mackor från Ljunggrens. Deltagare var praktisk taget endast spexensemblen (då det föll sig- med damer) samt ett begränsat antal s.k. bakblåsare som "blivit kvar" i Stenhammarsalens källare eller som materialiserades från andra dunkla vrår -inalles kanske 20-25 personer. Spexskivorna var av i stort sett samma karaktär som dagens kalas- tuktat exekverande av snaps- och andra visor, korta kärnfulla tal, respektfull tystnad vid alla framfåranden, gyckel (som inte var så långa- det fanns ett begränsat antal spexare och gamla spexlåtar att tillgå) samt dans och allmänt örlande. Antalet deltagare var hanterligt. En premiärskiva i mitten på femtitalet omfattade 50-60 deltagare. Menyn var i allmänhet pytt med ägg, på premiärskiva något luxuösare, dock oftast endast en rätt - det var ju inte i första hand får att äta man samlats.
Lunchen före sista föreställningen uppfanns senast 1954. Den avåts alltid på restaurant Henriksberg, som var av stor betydelse får spexverksamheten. Till dess "kajuta" kunde man gå om kvällen och om gyckel åstadkoms var källarmästaren (Zell) ofta generös med kostnadskalkylen. Han skickade under flera år en korg champagne till premiären.
